Trodde aldrig det skulle bli så jobbigt att flytta, och verkligen inte efter den här sommaren som har haft en rejäl dal på sistonde. Men att säga hejdå till tre av mina bästa vänner är det jobbigaste jag har gjort på väldigt länge. Ville aldrig släppa taget om dom, hade kunnat stått och kramat dom i en evighet. Men med tårarna rinnandes nerför kinderna släppte vi till slut taget om varandra och sa dom finaste ord man kan säga till varandra. Känns inte bra alls nu, vill.inte.åka, men vet att jag måste släppa taget om barndomen även fast jag inte vill. Inte än. Men måste ut och upptäcka något annat nu, är egentligen så redo man kan bli, men när det blir sånna här jobbiga situationer så känner man sig inte så redo längre.. Men det kommer bli bra, det vet jag. Och det kommer kännas precis lika bra när vi ses nästa gång, världens bästa gäng är vad vi är, det kan ingen ändra på!